Christina Ouzounidis • Budbärare/Flyktdjur

Var är de bevingade? Var är de förslagna och de handlingskraftiga?

Var är de guldbeskodda, de osynliga och blixtbärarna? Var är halvgudarna och människorna som förvandlats till djur?

Var är guldregnet? Var är amazonerna?

Christina Ouzounidis senaste dramer, Budbärare och Flyktdjur, utspelar sig båda i någon form av gränsland – i ett inför. En fråga klingar genom texterna, en förväntan som har att göra med ett avgörande, kanske med skillnaden mellan det slutgiltiga fallet och ett uppvaknande.

I Flyktdjur formas flyktberedskapen till ett slags svar. Kanske är också budbäraren med de trasiga vingarna i monologen Budbärare ett olycksbådande sådant. Den fallna ängeln, eller om det är en halvgud, talar visserligen, försöker formulera något hållfast. Och om en mänsklighet står på spel krävs kanske självbedrägerierna. Men frågan är om den största lögnen framställs av den som talar eller av den vars öron urskiljer det rimliga ur det otänkbara, vem som är bärare av budet.