JAMES ELLROY föddes 1948. När han var tio år gammal blev hans mamma brutalt mördad, ett mord som aldrig uppklarats, och som haft en avgörande betydelse för Ellroys liv och författarskap. Han debuterade med Browns rekviem [1981], och har sedan dess skrivit en lång rad historiska romaner som revolutionerat kriminalromangenren. Några av hans böcker har blivit storfilmer i Hollywood, såsom L. A. konfidentiellt från 1990 och Den svarta dahlian från 1987.
James Ellroy • Perfidia
Los Angeles, december 1941. USA står på Andra världskrigets rand. Krigsfebern och rasismen håller staden i sitt grepp.
Det fruktansvärda mordet på en japansk familj sammanför tre män och en kvinna. LAPD-kaptenen William H. Parker är exceptionellt begåvad, glödande ambitiös, men också alkoholiserad och uppslukad av tvivelaktig ideologi. Han är bittert osams med sergeant Dudley Smith – irländsk emigrant, före detta IRA-mördare, nybliven krigsprofitör. Hideo Ashida är en briljant laboratorietekniker och samtidigt den ende japanen inom hela Los Angeles-polisen. Kay Lake är en tjugoettårig kvinna på jakt efter äventyr.
Utredningen både kastar dem samman och sliter dem isär. Brottet blir mittpunkten i en politisk storm som på ett märkvärdigt sätt lyser upp dessa fyra drivna själar: vänner, rivaler, älskare, historiens spelpjäser.
»Berättelsen är enastående, perfekt förankrad i sin tid – de där dagarna när USA gick med i andra världskriget – och Dudley Smiths kamp med William Parker är en riktigt arketypisk maktkamp, med Hideo Ashida som dark horse.« | Jan Arnald, Dagens Nyheter
»Är den politisk? O ja. På det obarmhärtiga sätt som bara lidelsefull illusionslöshet kan vara.« | Niklas Qvarnström, Sydsvenska Dagbladet
»James Ellroy är inte bara en lätt perverterad sedeskildrare utan mer intresserad av att beskriva ett samhällstillstånd. Hans ambition är att skapa den stora amerikanska romanen, och Perfidia är ingen dålig introduktion.« Mats Granberg, Norrköpings Tidningar
»Perfidia är framför allt en historisk roman, den korsar våldsam fiktiv deckarintrig med historiska händelser. Fram växer harmonier och disharmonier, samband och konspirationer. Det är inte våldet i sig som är Ellroys kännemärke, det är kombinationen av konspirationstänkande och osäkerhet: varifrån kommer rösten? Det är en förunderligt välsnidad prosa.« | Ulrika Stahre, Aftonbladet
»Tung, tjock Ellroy av bästa märke. Kommer en spänningsförfattare någonsin få Nobelpriset står Ellroy främst i ledet.« | Kristianstadsbladet
»Ellroys stil – korthuggen, febrig och anarkistisk – speglar den värld vi går in i. Han skildrar med skrämmande äkthet hur oskyldiga sätts dit i det allsmäktiga ›större godas‹ intresse.« | Dennis Lehane, The New York Times
»800 actionspäckade sidor fyllda av brutalitet, sex, utpressning, rashygien, knivar i ryggen och flödande sprit. Ett utdraget virrvarr av socialt, moraliskt och mänskligt kaos som får Vice City att likna en kristen folkfestival.« | The Guardian
»En av vår tids största amerikanska författare.« | Los Angeles Times
»Ett mäktigt vrål till berättelse. Ellroy har tagit kriminalgenren till nya höjder.« | San Francisco Chronicle
»Ingen i vår generation kan matcha bredden och djupet i James Ellroys version av noir.« | Detroit News
»Be mig nämna den bästa levande romanförfattaren – bitsk, modig, rolig, obscen, intrikat och paranoid… och svaret är enkelt: James Ellroy.« | Stephen King, Entertainment Weekly
»En krigsroman som inte liknar någon annan. Det går inte att skilja hjältarna från skurkarna i Ellroys Los Angeles, eftersom det inte finns några hjältar… Ellroy är inte bara tillbaka i högform, han har höjt ribban ytterligare.« | Kirkus Reviews
»Det har aldrig funnits någon annan författare som James Ellroy. Han har synliggjort en hemlig värld bakom USA:s officiella historia, och att gå in i den är att erfara ett storögt rus av igenkänning.« | The Telegraph
»Med Perfidia återvänder Ellroy till hemmaplan. Han drivs av en paradoxal besatthet: att fortsätta gräva i stadens mörka minnen, med förhoppningen att höja sig över det förflutnas psykiska trauman – inte pånyttfödd, men klokare.« | The Atlantic