LUIZA SAUMA är en brasiliansk författare och journalist, född i Rio de Janeiro och i dag bosatt i London. Kött och ben och vatten [Flesh and Bone and Water, 2017] är hennes debutroman, hyllad i Europa såväl som i USA – en försåtlig vardaglig, efterhand svindlande berättelse om familj, ras, klass, kön, livslögner och villfarelser, vars spelplatser är Rio de Janeiro under militärjuntans era, London och Amazonfloden.
Luiza Sauma • Kött och ben och vatten
André Cabral, läkare bosatt i London, har inte varit i hemlandet Brasilien på trettio år. Minnena från uppväxten i Brasilien kunde lika gärna varit någon annans – tills det där brevet kom, som han burit med sig i veckor utan att berätta om det för någon. Den loja pendlingen mellan Ipanema och familjens lyxvåning, alla ansvarslösa fester i Rio, extrajobbet på hans pappas plastikkirurgimottagning – och så hans hemliga förhållande med Luana, dotter till familjens hemhjälp. Oförmögen att stå emot brevets dragningskraft är André på väg hem, för att få fatt i sitt eget förflutna.
Luiza Saumas Kött och ben och vatten är en förbluffande rik debutroman. Ur en slumrande alldaglig brasiliansk-engelsk mans livsberättelse framträder ett land, Brasilien under militärdiktaturen, ett samhälle hårt styrt av klass, ras och kön, en värld nätt och jämnt uthärdlig i sina våldsamma villkor såväl som sin skönhet.
I svensk översättning av Erik MacQueen.
»Omvälvande och djupt lärorik.« | Expressen Kultur
»Fängslande debutroman om minne och trauma. För tankarna till Julian Barnes Man Booker Prize-vinnare Känslan av ett slut.« | Daily Telegraph
»Underbar skildring av en privilegierad barndom på Ipanemas stränder och samtidigt en brännande kritik av ett djupt segregerat samhälle. En lysande debut.« | Radio Times
»Jag slukade denna magnifika debutroman. En omslutande, hjärtskärande uppväxthistoria. Tigg dig till, låna eller stjäl ett exemplar.« | Susie Steiner, författare till Saknad, förmodad död
»En fantastisk besvärjelse av ett Brasilien av både heta, rykande soluppgångar och Ipanemas pikanta våld.« | The New Yorker