ALFRED DÖBLIN [1878–1957] var en tysk författare och läkare. Döblin, som kom från en judisk familj, flydde nazismens Tyskland 1933. Då var han en litterär stjärna, efter att romanen Berlin Alexanderplatz [1929] blivit en bestseller. Boken hann tryckas i femtio upplagor innan nazisternas bokbål tändes. I dag hör den till modernismens viktigaste texter. Rainer Werner Fassbinders filmatisering är världshistoriens längsta spelfilm, över femton timmar lång.
Alfred Döblin • Berlin Alexanderplatz
Franz Biberkopf, hallick och dråpare, släpps ut från fängelset där han suttit i fyra år efter att ha dödat sin flickvän Ida. Livrädd inför utsikten att möta tillvaron utanför fängelsemurarna, och inför att återse kretsen av fattiga och kriminella kring »Alex«, torget Alexanderplatz i östra centrala Berlin, svär Biberkopf på att försöka bli en anständig människa. Vad han har att bekämpa liknar ett öde.
Berlin Alexanderplatz [1929] av Alfred Döblin räknas till den tyskspråkiga modernismens främsta verk och brukar kallas Weimar-republikens litterära mästerverk. Döblin blandar arbetar-argot i tjugotalets Berlin med lekfull poesi, inre monolog med en ström av dröm, rädsla, hopp, förvirring och illusion hos huvudpersonen, jämte neutralt tidningsreportage och experimentell montageteknik. Alltsammans blir till ett svindlande rikt verk, som på pricken sägs fånga Weimar-Berlins dekadens och storslagenhet just före fascismens intåg.
Här i svensk översättning av Torsten Nordström.
»Om du är nöjd med dig själv – akta dig för Döblin.« Günther Grass
»Jag har lärt mig mer om epikens väsen av Döblin än av någon annan.« Bertolt Brecht
»En rasande katarakt till roman, som hotar att helt och hållet uppsluka läsaren i känslor. Vidundret i tysk litterär modernism, den tyska motsvarigheten till James Joyces Ulysses.« The New Yorker
»Franz Biberkopf är en av den moderna litteraturens mest mångfacetterade karaktärer, lika oförglömlig som Woyzeck, Oblomov eller Madame Bovary.« The New York Review of Books
»Berlin Alexanderplatz kanske kan upplevas som opolitisk. Men även om Franz Biberkopf och många av de andra trasproletärerna som rör sig bland sjaskiga bordeller, sämre krogar, mörka gränder och råtthål till lägenheter varken är politiskt engagerade eller guds bästa barn är deras blotta existens på samhällets absoluta botten i högsta grad politisk. Deras värld påminner dessutom väldigt mycket om vår med ekonomisk kris, social utslagning, ökade klyftor, fascister på gatorna, fascister i parlamenten och en undergång som väntar runt hörnet.« Fredrik Edin, Arbetaren