JEAN GENET [1910–1986] var en fransk romanförfattare, dramatiker, poet och essäist. Vid sidan av sitt författarskap var han politisk aktivist och stödde den algeriska befrielserörelsen, bodde i palestinskt flyktingläger i Jordanien, samt besökte Svarta pantrarna i USA.
Jean Genet • Begravningsståt
Jean Genet skrev Begravningsståt som ett sorgearbete över sin vän, den kommunistiske motståndsmannen Jean Decarnin, som mördades av en milisman på barrikaderna under Paris befrielse 1944. Romanens huvudgestalter är Jean och Jean, berättaren och hans döde vän, samt en milisman, en tysk soldat, en bödel – och Hitler. Ibland intar Genet någon av de andra männens kroppar; män som på olika sätt haft betydelse för Jean Decarnins liv och död.
På så vis växer en berättelse fram, om ondska och begär, offer och bödlar, om rollsättningar i krigets tragedi. Genets på samma gång hårda och poetiska prosa, laddad med en världsbetraktelse full av kontraster, gör romanen till en enda lång, smärtsamt vacker begravningsceremoni för den döde vännen.
Jean Genets kontroversiella Pompes funèbres [1947], en roman som utspelar sig i Paris under de sista dagarna av nazisternas ockupation, ges härmed ut för första gången på svenska. I översättning av Anders Bodegård.
»Genet var utan tvivel en av det här århundradets största franska prosapoeter, på samma nivå som Proust och Céline.« | Le Matin
»Det kontroversiella ligger i Genets nästan ockulta estetik, och hur han går in i förövarens psyke. I hans emfatiska ja till livets alla aspekter, inte enbart de trevligt lättsmälta.« | Bernur
»Genet använder skönheten och prakten för att i skriften tillintetgöra. När han gestaltar befrielsen av Paris från en annan position än den heroiska, är den anti-tysk, anti-fransk och anti den eventuella stabilitet som ett riktat motstånd bär med sig. Det är bombastiskt och ständigt föränderligt. Man läser i ett beckmörkt, skimrande splitter.« | Kristofer Folkhammar, Aftonbladet
»Sin generations mest originella och provokativa författare.« | The Times
»Bara en handfull 1900-talsförfattare, som Kafka och Proust, har en lika viktig, lika auktoritär, lika oåterkallelig röst och stil.« | Susan Sontag